Tankar & Funderingar
Som många vet har jag haft min häst Kajsa i många år, faktiskt i över sju år. Det är väldigt länge om man tänker efter. Jag tänker ofta på hur vår utveckling har varit och hur och vad Kajsa har blivit på de sju åren. Hon är idag helt annorlunda mot vad hon var för sju år sedan men ändå samma lugna, trygga och social häst. Att få på sätt och vis skapa en helt egen häst från början har faktiskt varit så himla kul men kämpigt!
Att börja från där att hästen går ostadigt i både skritt, trav och galopp. Att inte ens kunna fatta galopp och när hon väl gjorde det så tog hon fel galopp. Att hon skulle respektera mig och acceptera att jag krävde saker av henne, var från början stora problem.
För att vara 12 år och få en sådan häst var nog egentligen som att vi tog vatten över huvudet. Jag var nog inte redo för att ta ett sådan stort ansvar att utbilda en häst. Idag är jag ändå väldigt stolt över mig själv, att jag idag sitter på världens underbaraste häst som litar på mig till 110 % och Jag bestämmer över henne, inte hon över mig. Idag är det verkligen ingen lekis ridning, utan varje pass, om det är på ridbanan eller ute i skogen är krävande både för mig och henne.
Kajsa är det bästa jag har, den kärleken som hon ger och det bandet hon och jag har, är så underbart fantastiskt. Att varje gång jag kommer till hagen tittar hon upp och kollar på just mig och börjar gå till mig. Att varje gång man går jämte henne på vägen till stallet ha en liten dialog med henne och det känns som att hon besvarar de man fråga henne om. Hon går alltid där vid min axel och det känns så himla mysigt, att få känna en liten knuff med mulen på axeln och känna den glädjen hon skänker mig.
Jag är så lycklig och lyckligt lottad som fick detta ansvar av både mina föräldrar och vänner. Att de trodde på mig och gav mig denna chans att utveckla Kajsa. Idag ligger Kajsa ute på annons och det känns både fantastiskt men också så himla hemskt. Jag tänker varje gång jag får ett mejl så kanske det är någon som är intresserad av henne, tanken att jag ska lämna över min häst till en annan ryttare är både läskigt och så himla roligt. Att få dela den kärleken hon har och få skicka henne vidare henne till en ryttare som ska få uppleva det jag har upplevt med henne känns så himla fantastiskt!
Dagen då denna dag kommer ske, kommer jag ångra mig djupt, kommer stor lipa i flera dagar efter. Jag lipar av bara tanken av att hon inte längre står här hos mig, att jag inte bara kan gå till hagen och hämta henne och ut och rida, utan hon är borta! Sju år är väldigt länge och det känns när man tänker efter.
Vi får vad som händer! Ikväll kommer det en mamma och dotter som letar häst som ska provrida henne, hoppas på sätt och vis att de gillar henne men ändå inte.
