CarolineErikaFranssonHögberg

Som många vet har jag haft min häst Kajsa i många år, faktiskt i över sju år. Det är väldigt länge om man tänker efter. Jag tänker ofta på hur vår utveckling har varit och hur och vad Kajsa har blivit på de sju åren. Hon är idag helt annorlunda mot vad hon var för sju år sedan men ändå samma lugna, trygga och social häst. Att få på sätt och vis skapa en helt egen häst från början har faktiskt varit så himla kul men kämpigt!

Att börja från där att hästen går ostadigt i både skritt, trav och galopp. Att inte ens kunna fatta galopp och när hon väl gjorde det så tog hon fel galopp. Att hon skulle respektera mig och acceptera att jag krävde saker av henne, var från början stora problem.

För att vara 12 år och få en sådan häst var nog egentligen som att vi tog vatten över huvudet. Jag var nog inte redo för att ta ett sådan stort ansvar att utbilda en häst. Idag är jag ändå väldigt stolt över mig själv, att jag idag sitter på världens underbaraste häst som litar på mig till 110 % och Jag bestämmer över henne, inte hon över mig. Idag är det verkligen ingen lekis ridning, utan varje pass, om det är på ridbanan eller ute i skogen är krävande både för mig och henne.

Kajsa är det bästa jag har, den kärleken som hon ger och det bandet hon och jag har, är så underbart fantastiskt.  Att varje gång jag kommer till hagen tittar hon upp och kollar på just mig och börjar gå till mig. Att varje gång man går jämte henne på vägen till stallet ha en liten dialog med henne och det känns som att hon besvarar de man fråga henne om.  Hon går alltid där vid min axel och det känns så himla mysigt, att få känna en liten knuff med mulen på axeln och känna den glädjen hon skänker mig.

Jag är så lycklig och lyckligt lottad som fick detta ansvar av både mina föräldrar och vänner. Att de trodde på mig och gav mig denna chans att utveckla Kajsa. Idag ligger Kajsa ute på annons och det känns både fantastiskt men också så himla hemskt. Jag tänker varje gång jag får ett mejl så kanske det är någon som är intresserad av henne, tanken att jag ska lämna över min häst till en annan ryttare är både läskigt och så himla roligt. Att få dela den kärleken hon har och få skicka henne vidare henne till en ryttare som ska få uppleva det jag har upplevt med henne känns så himla fantastiskt!

 Dagen då denna dag kommer ske, kommer jag ångra mig djupt, kommer stor lipa i flera dagar efter. Jag lipar av bara tanken av att hon inte längre står här hos mig, att jag inte bara kan gå till hagen och hämta henne och ut och rida, utan hon är borta! Sju år är väldigt länge och det känns när man tänker efter.

Vi får vad som händer! Ikväll kommer det en mamma och dotter som letar häst som ska provrida henne, hoppas på sätt och vis att de gillar henne men ändå inte.

Det här med bloggen, jag älskar att skriva och berätta om vad jag gör och delar med glädje allt jag hittar på att göra och drömmar och mål. Men även hur jag mår, min dagbok tar jag min blogg som. Jag har svårt att beskriva och säga hur jag känner men när jag skriver känner jag att jag blir lite lättare. 

Jag har funderat mycket på hur fort man som människa gör sig en uppfattning om hur en person är. Som sagt det tar 4 sekunder att bilda sig en uppfattning och få ett första intryck av en person. Jag tycker det är så skrämmande att det kan gå så fort men det är faktiskt sant.

Många tankar ställer jag mig, hur kan en person med en enda blick fatta ett beslut och få ett intryck av en person utan ens ha pratat med den. En enda blick kan bilda en helt magnifik uppfattning av en person.

Tänk att den energin jag som person förmedlar kan ge en uppfattning. Jag tänker ofta på hur jag själv är och hur jag uppfattas? Är jag som jag tror jag är, positiv, drivande och hjälpande eller är jag inte det? Jag tycker det är jätte svårt att säga exakt hur man är, jag skriver om det här för jag har så många roller att spela. Ena dagen kan du möta mig i en person medans du en annan dag möta en annan. Jag kan själv erkänna att spela olika personer/roller,  inte är det lätt men lättare än att vara sig själv. Man vill vara sig själv men man vill inte visa allt för mycket av sig själv utan bara var en person som man tror skapar balans i kroppen men som inte alltid gör det utan skapar kaus i både kroppen och hjärnan. Inne i mig själv, tillslut dras man fram och tillbaka, slits samman och tillslut inte vet ut eller in.

Jag vet att detta låter annorlunda och konstigt men kan säga att jag inte är själv om att faktiskt känna såhär för jag tror att alla där ute någon gång i sitt liv faktiskt känt att man inte varit sig själv i de ögonblicken eller ville göra alla belåtna så man sa inte vad man verkligen tyckte eller tänkte för att man inte ville sticka ut och man ville inte att andra ska uppfatta dig fel eller att du inte är lika normal som alla andra.

Jag fyller 19 år till hösten och jag lever varje dag med en garderob, jag står varje dag och väljer vilken ”kropp” av känslor och åsikter jag ska ha. Men jag har lärt mig att inte vända kappan efter vinden av hur andra tycker utan de jag tycker, tycker jag och jag står på mig och tycker jag något så visar jag det genom att argumentera och verkligen visa att jag kan stå upp för mig själv.

Jag tror att rädslan av att förlora eller göra andra nöjda och visa sig svag har gjort att jag bildat mig denna garderob, självklart skulle jag vilja rensa och bilda mig en person som är mig själv och det är det vad jag försöker just nu. Att själv godkänna att man får vara svag och inte behöva göra alla nöjda jämt och ständigt sluta ha för höga krav på sig själv utan bara vara en helt vanlig person.  Vägen dit tar lång tid men jag hoppas att en dag kan säga att jag faktiskt är nöjd med mig själv.